När vi på Riket listat våra mest framemotsedda spel 2016 har Firewatch hela tiden legat där uppe i den absoluta toppen. För mig har det med lätthet piskat allt vad Unravel och The Witness hetat i kampen om indievårens nummer ett. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag så här efteråt inte kan låta bli att känna mig lite besviken.
Ibland tar människor beslut som bara lämnar en mållös. Beslut så bisarrt korkade att det liksom inte ens går att förstå hur en mänsklig människa med mänskliga tankar och mänskliga känslor har tänkt att det här nog var en idé värd att köra på.
Jag tänker på idéer som att invadera Ryssland på hösten. Att rösta på Donald Trump. Att göra en film med Deadpool i och sedan sy igen hans mun. Eller, för att ta det senaste exemplet i raden, att stoppa in ett singelplayerläge i Titanfall 2.
Årets besvikelse, 2016. Det var min gissning inför Jonathan Blows hypade återkomst. Det är knappt ens en överdrift att säga att Blow på egen hand förändrade indiescenen med Braid, och nu, åtta år senare, skulle han följa upp det med ett spel där man tydligen… gick runt på en ö. Och drog streck på skärmar. Visst var det slående vackert i alla trailers, men det såg ju så. Himla. Tråkigt. Ut. Mina pengar var på att vi skulle ha tvålaxsextons största besvikelse korad, redan i januari.
Jag hatar att ha fel. Så jag tänker spinna det här som om jag hade rätt.
Vi sitter på Teaterstudio Lederman och ska snart titta på första visningen av den nya dokumentären Blip Blop. På lördag ska den visas på SVT 2 tillsammans bland annat TV-debuten av föreställningen Score och dokumentären Logga ut för fan, om kvinnföraktet i spelbranchen. Eva Beckman berättar om att hon hoppas att det här ska vara första delen i en större satsning. Att spelen som kulturform nu ska tas på allvar.
Hinner man inte göra kontinuerliga videor får man ju sammanfatta hela året i en enda. Så jag tar härmed ett djupt andetag, och snackar sedan om ett helt år av indiespel och intryck. Mycket nöje!
Bioshock var inte först. Det kan det inte beskyllas för. Men nog fan var det spelet som populariserade en av de dummaste konventionerna vi stöter på i spel idag. De finns där överallt, i de mest vitt skilda av spel. Djupt ner i havet, högt upp i skyn och långt ut i rymden. Fucking audio logs.
Jag är en person som lätt blir uppretad av saker som för många kan ses som triviala. Folk som inte kan skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Folk som uttalar Schweiz Sweich. Det fakturm att världen tycks ha drabbats av en masspsykos och fått för sig att avokado är skitgott, trots att det egentligen inte smakar mycket mer än gurka och har en betydligt sämre konsistens.
Den typen av saker gör mig upprörd.
Min julledighet består just nu av en massa Just Cause 3 varvat med en massa Mad Max. Två spel med väldigt många saker gemensamt. För det första har de samma utvecklare. För det andra har jag spenderat väldigt mycket tid i dem. För det tredje bjuder de på stora, intressanta spelvärldar och fullständigt poänglösa berättelser.
