Jag skulle kanske inte precis hävda att jag är ”nere med kidzen”. Visst, jag är i genomsnitt ungefär örti år yngre än resten av redaktionsmedlemmarna, men jag har väl aldrig varit den fräsigaste katten i gänget precis. Och även om jag hade varit det så bleknar ens ball-kunskaper i betydligt snabbare takt än vad man kanske hoppas. Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”.
Inte alla spel är tidlösa mästerverk. Vilket ni kanske visste om redan. Vissa spel är bra, andra spel är mindre bra. En del spel är skitbra, en del är rent skräp. Och så finns det vissa spel som är alldeles lagom bra. Sådär lite mysigt mellanmjölkiga. Precis så bra som de behöver vara, varken mer eller mindre.
The Silent Age är ett sånt spel.
Internettroll. Vi har alla stött på dem vid ett tillfälle eller ett annat. Lyft en digital sten (det vill säga skriv om saker som feminism, till exempel) och de kommer framvällande som särdeles otrevliga gråsuggor. Hot, hat och argument så dumma att det får dig att vilja köra huvudet i en köttkvarn. Men kanske värst av allt är deras fullständigt verklighetsfrånvända självbild.
Det är alltid lite märkligt att recensera en så kallad HD-remake (en term som idag är ungefär lika korrekt som “indiespel”). Remakes är ju till sin natur spel som redan släppts en gång tidigare. Spel vi redan har sett och recenserat. Så hur ska man bedöma spelet när det kommer en gång till? Ska man fokusera på hur bra spelet håller idag, hur väl remaken bevara/förbättrar spelupplevelsen eller hur mycket extra-lullull som utvecklarna stoppat in i spelet?
Våld i TV-spel är inget nytt. Folk har förfasats över tv-spelsvåldet sen det mest obehagliga mediet kunde frambringa var en stor mängd röda pixlar. Och sedan dess har spelare tvingats slåss emot ett övermoraliserande samhälle som skrikit efter censur. Men den här gången är det en hel massa spelare som är något mindre entusiastiska att stå upp för det våldsamma spelet. Spelare som försvarat God of War och Grand Theft Auto, Call of Duty och Mortal Kombat säger plötsligt stopp. Den här skiten vill vi inte stötta.
Bioshock har tagit oss djupt ner i havet och högt upp i luften, men vart ska serien ta oss härnäst? Många skulle väl säga att de helst av allt ser att serien tar oss absolut ingenstans framöver och att Bioshock-resurserna istället läggs på något helt annat, men det lär ju inte hända. Så jag tänkte göra det bästa av situationen och slänga ur mig tre förslag på vart serien kan ta oss i framtiden.
Jag kommer aldrig någonsin kunna spela varken Ocarina of Time eller Majoras Mask. Det är tråkigt, men så är det. Det går inte. Jag kan inte spela dem. Det är spel som jag aldrig kommer röra. Det är inte för att jag har något emot spelen som så. Jag gillar Zelda (av det lilla jag spelat att döma) och enligt de flesta ska i alla fall Ocarina of Time vara något alldeles extra. Nej, anledningen att jag inte kommer att spela dem har ingenting med kvalitet att göra. Jag kan bara inte titta på Nintendo 64-Link utan att få kalla kårar. Låt mig förklara.
Bra, dåligt, roligt, snyggt, fult, välgjort, ballt. Åsikter. Subjektiva iakttagelser. Något som absolut inte hade kunnat finnas med i en objektiv recension. Objektiva recensioner innehåller per definition enbart fakta. Och texter baserade enbart på fakta må ha sin plats här i världen, men det är inte inom kulturjournalistik.
