”Det finns ingen annan kulturform som är så stor som så många vet så lite om”. Så sa min käre kollega Niklas Sintorn i Svamppod tidigare i veckan. Och frasen satte sig i mitt huvud. För satan vad sant det är. Det är jättesvårt att spela digitala spel. Och då menar jag inte bara Dark Souls och Super Meat Boy. Det är jättesvårt att spela i princip alla spel. Vi som spelat mer eller mindre hela livet kanske inte tänker på det, men att hantera kameran i ett 3D-spel kräver en monumental koordinationsförmåga.

Jag gillar öppna världar i spel. Det är ingen hemlighet att jag tokdiggar Just Cause 2, vilket till stor del beror på den enorma övärlden man kan röja runt i. Samma sak med Far Cry 3. Jag älskar The Saboteur, inte så mycket för spelmomenten som för att man får glida runt i ett öppet 1940-talsparis. Och det behöver inte ens vara så särskilt stora världar heller. Jag älskar till exempel Sly Cooper-seriens ganska små men icke desto mindre öppna städer.

Jag äger inte en enda film. Inte vad jag vet i alla fall. Kanske ligger det en gammal dvd nedpackad någonstans som jag glömt. Men i all praktisk bemärkelse, nej. Jag äger inte en enda film. Samma sak gäller för musik. Jag äger exakt noll CD-skivor (förutom Bosse – Stadens Största Sjuåring, men det är ett undantag) och på min dator har jag på sin höjd femton mp3-filer med låtar som antingen är för obskyra för att enkelt kunna lyssnas på på annat sätt, eller som jag använt när jag klippt film eller radio.