Jag gillar öppna världar i spel. Det är ingen hemlighet att jag tokdiggar Just Cause 2, vilket till stor del beror på den enorma övärlden man kan röja runt i. Samma sak med Far Cry 3. Jag älskar The Saboteur, inte så mycket för spelmomenten som för att man får glida runt i ett öppet 1940-talsparis. Och det behöver inte ens vara så särskilt stora världar heller. Jag älskar till exempel Sly Cooper-seriens ganska små men icke desto mindre öppna städer.
Jag gillar tjyvspel. Det är kanske ingen enorm subgenre, men jag gillar att vara en supersmidig skurk i skuggorna. Att ta mig fram precis under farbror blås näsa utan att han har en aning. Att skrocka förnöjt när jag separerar människor från sina ägodelar.
Därför borde Thief så klart vara precis min kopp te. För guds skull, spelet heter ju till och med Tjyv! Vi är som skapta för varandra.
När Plants vs Zombies: Garden Warfare först visades upp var jag antagligen inte ensam om att ha blivit förvånad, förvirrad och förbannat förväntansfull. Jag gillar verkligen PopCap och har sänkt ohälsosamt mycket tid i flera av deras spel, inte minst Plants vs Zombies. Jag hade dessutom varit sugen på ett nytt, lättsamt multiplayerspel utan gråklädda militärsnubbar.
Jag äger inte en enda film. Inte vad jag vet i alla fall. Kanske ligger det en gammal dvd nedpackad någonstans som jag glömt. Men i all praktisk bemärkelse, nej. Jag äger inte en enda film. Samma sak gäller för musik. Jag äger exakt noll CD-skivor (förutom Bosse – Stadens Största Sjuåring, men det är ett undantag) och på min dator har jag på sin höjd femton mp3-filer med låtar som antingen är för obskyra för att enkelt kunna lyssnas på på annat sätt, eller som jag använt när jag klippt film eller radio.
I den tredje upplagan pratar Linus om Hotline Miami, Jazzpunk och Experiment 12 (som han dock envisas med att kalla Project 12). Och så är det något märkligt som pågår...
Vi på Svampriket gillar spel med bra berättande och bra berättelser. Det kommer antagligen inte som någon överraskning. När redaktionen tillsammans bestämde förra årets bästa spel så var det *spoiler* som knep förstaplatsen och det i princip enbart för berättelse och berättande. Visst, vi älskar gameplay-inriktade spel också, men spel har fantastiska möjligheter att berätta historier på ett sätt som inget annat medium kan. Och spel som tar vara på det har potential att vara helt underbara.
Ett längre spel är ett bättre spel, eftersom man ju då får mer ut av det. Och jag kan se varför man tänker så. Spel är inte billiga och ska man punga ut 600 spänn vill man veta hur mycket speltid man får ut av dem.
Bioshock Infinite tar ungefär åtta timmar att spela igenom. Vilket väl är en helt okej längd. Det är ganska standard för ett spel idag och vad många skulle kalla lagom. Vore spelet kortare hade det mest troligt fått kritik för det. Men jag undrar om Bioshock inte trots allt hade tjänat på att vara en eller två eller till och med tre timmar kortare.
Jag är dålig på fightingspel. Riktigt dålig, faktiskt. Förutom ett. Jag vet inte hur det hamnade i min ägo, men jag har haft spelet nästan så länge jag kan minnas. Under en period spelade jag det intensivt med (mot) min bror och blev relativt skicklig med flera av karaktärerna.
