När Burial at Sea först utannonserades var det svårt att inte trilla ur stolen av ren upphetsning. Det utlovades ett DLC som var mer storytungt, mindre actionbetonat och tog oss tillbaka till ett Rapture innan kollapsen. Vilket är typ allt vi (och med vi menar jag jag) någonsin velat. Därför fanns det i princip ingen gräns för hur besviken jag blev av den första episoden.
”Det är en grupp människor som är intellektuellt understimulerade. Jag tror att de är inspirerade av tv-spelsvåldet där man slår på huvuden och sticker ner människor.”
Ifall man byter ut ”tv-spelsvåldet” i citatet ovan mot ”videovåldet” hade det kunnat vara hämtat direkt från Studio S videovåldsdebatt från 80-talet. Men citatet kommer i själva verket från journalisten Ken Olofsson i måndagens Gomorron Sverige. Niklas har redan skrivit en eminent krönika om uttalandet som ni absolut inte får missa, men jag tänkte att Ken Olofsson förtjänade att själv förtydliga vad han menade. Så jag ringde upp honom.
Jag gillar öppna världar i spel. Det är ingen hemlighet att jag tokdiggar Just Cause 2, vilket till stor del beror på den enorma övärlden man kan röja runt i. Samma sak med Far Cry 3. Jag älskar The Saboteur, inte så mycket för spelmomenten som för att man får glida runt i ett öppet 1940-talsparis. Och det behöver inte ens vara så särskilt stora världar heller. Jag älskar till exempel Sly Cooper-seriens ganska små men icke desto mindre öppna städer.
Jag gillar tjyvspel. Det är kanske ingen enorm subgenre, men jag gillar att vara en supersmidig skurk i skuggorna. Att ta mig fram precis under farbror blås näsa utan att han har en aning. Att skrocka förnöjt när jag separerar människor från sina ägodelar.
Därför borde Thief så klart vara precis min kopp te. För guds skull, spelet heter ju till och med Tjyv! Vi är som skapta för varandra.
När Plants vs Zombies: Garden Warfare först visades upp var jag antagligen inte ensam om att ha blivit förvånad, förvirrad och förbannat förväntansfull. Jag gillar verkligen PopCap och har sänkt ohälsosamt mycket tid i flera av deras spel, inte minst Plants vs Zombies. Jag hade dessutom varit sugen på ett nytt, lättsamt multiplayerspel utan gråklädda militärsnubbar.
Jag äger inte en enda film. Inte vad jag vet i alla fall. Kanske ligger det en gammal dvd nedpackad någonstans som jag glömt. Men i all praktisk bemärkelse, nej. Jag äger inte en enda film. Samma sak gäller för musik. Jag äger exakt noll CD-skivor (förutom Bosse – Stadens Största Sjuåring, men det är ett undantag) och på min dator har jag på sin höjd femton mp3-filer med låtar som antingen är för obskyra för att enkelt kunna lyssnas på på annat sätt, eller som jag använt när jag klippt film eller radio.
I den tredje upplagan pratar Linus om Hotline Miami, Jazzpunk och Experiment 12 (som han dock envisas med att kalla Project 12). Och så är det något märkligt som pågår...
Vi på Svampriket gillar spel med bra berättande och bra berättelser. Det kommer antagligen inte som någon överraskning. När redaktionen tillsammans bestämde förra årets bästa spel så var det *spoiler* som knep förstaplatsen och det i princip enbart för berättelse och berättande. Visst, vi älskar gameplay-inriktade spel också, men spel har fantastiska möjligheter att berätta historier på ett sätt som inget annat medium kan. Och spel som tar vara på det har potential att vara helt underbara.
