Tycka vad man vill om karlns spel, spelvärlden hade varit bra mycket tråkigare utan den egotrippande storkäften Peter Molyneuouoex. Få män kan skapa hype för de mest poänglösa saker som den älskvärde tokbritten. Och 2012 är året då vi fått se det mest pruttpretto projektet producenten någonsin bjudit på.
Att slakta en miljon rymdvarelser i ett intergalaktiskt krig spelar ingen större roll, eftersom det är på låtsas, men att döda muslimer i drivor för att skydda goda kristna amerikaner från religiösa knäppskallar med bomber – ger en alldeles för nyanslös bild av verkligheten. Ska man skildra realistiska konflikter får man plötsligt ett större ansvar.
Jag läste Malins text om Fake Gamer Girl. Sen bestämde jag mig för att läsa på lite till. Så det gjorde jag. Och nu har jag kommit till en slutsats: jag är ingen nörd. Inte på riktigt. Jag uppfyller inte kraven.
Call of Duty är inte min typ av spel. Det ska ni veta när ni går in i den här recensionen. Om ni själva skrikorgasmerar bara ni ser ett rakat militärhuvud och siktet på en AK47a så kommer ni med största sannolikhet inte hålla med mig. Gillade ni föregående spel i serien, ja då gillar ni antagligen det här. Då kan ni sluta läsa typ nu. Hejdå.
Jag är ingen simulatorfantast. Det kan jag inte säga med gott samvete. Jag är generellt så dålig på att göra praktiska saker i verkligheten att det bara vore ytterligare plågsamt att återuppleva det virtuellt. Men med det sagt kan jag förstå charmen. Förstå lockelsen med extrem realism. För det mesta, i alla fall. Viss realism, i vissa spel, får mig däremot att svälla upp till en stor, grön ilskeapa och vilt skrikande slita strandstolar och tanter i småbitar.
Nu är GameX äntligen slut och eftersom jag är den enda på den här jävla redaktionen som har kompetens, utbildning och intresse att skriva texter så blir det upp till mig att skriva en summering. De andra är ute och spelar in videor eller sånger eller ritar bilder eller något annat jävla trams.
GameX är inte bara ett Mekka för hardcore-suktande gamers, det kryllar dessutom av speltokiga småknoddar på mässan. Och med det kommer kritiken mot lata päron som skickar iväg ungar som inte fyllt tio att lassa bly i spel uppenbarligen avsedda för vuxna. Och det är välriktad kritik, absolut. Så jävla jobbigt är det inte för en förälder att ägna några timmar åt att ta reda på vad det är ungarna fyller sin tid med.
Meningarna är delade – är Crysis-serien fantastiska dunderspel eller bara välpolerade teknikdemon? Har det ett spelmässigt mervärde, eller är det bara en sjukt effektiv PC-smältare? Spelets producent Mike Reed förnekar inte att tekniken är en av Crytechs största fokus, men att spelen bara skulle handla om grafik håller han inte med om.
