Jag är ingen simulatorfantast. Det kan jag inte säga med gott samvete. Jag är generellt så dålig på att göra praktiska saker i verkligheten att det bara vore ytterligare plågsamt att återuppleva det virtuellt. Men med det sagt kan jag förstå charmen. Förstå lockelsen med extrem realism. För det mesta, i alla fall. Viss realism, i vissa spel, får mig däremot att svälla upp till en stor, grön ilskeapa och vilt skrikande slita strandstolar och tanter i småbitar.
Nu är GameX äntligen slut och eftersom jag är den enda på den här jävla redaktionen som har kompetens, utbildning och intresse att skriva texter så blir det upp till mig att skriva en summering. De andra är ute och spelar in videor eller sånger eller ritar bilder eller något annat jävla trams.
GameX är inte bara ett Mekka för hardcore-suktande gamers, det kryllar dessutom av speltokiga småknoddar på mässan. Och med det kommer kritiken mot lata päron som skickar iväg ungar som inte fyllt tio att lassa bly i spel uppenbarligen avsedda för vuxna. Och det är välriktad kritik, absolut. Så jävla jobbigt är det inte för en förälder att ägna några timmar åt att ta reda på vad det är ungarna fyller sin tid med.
Meningarna är delade – är Crysis-serien fantastiska dunderspel eller bara välpolerade teknikdemon? Har det ett spelmässigt mervärde, eller är det bara en sjukt effektiv PC-smältare? Spelets producent Mike Reed förnekar inte att tekniken är en av Crytechs största fokus, men att spelen bara skulle handla om grafik håller han inte med om.
Jag spelade igenom hela kampanjen i Halo 4 mer eller mindre i ett streck. När eftertexterna väl rullat stirrade jag en liten stund på skärmen. Sen gick jag in och körde multiplayer. Och efter ytterligare några timmar inledde jag varv två på kampanjen.
Det tror jag är ett bra sätt att inleda den här recensionen. För det är viktigt att komma ihåg den saken när jag börjar kritisera saker i spelet. Jag är nämligen lite extra gnällig eftersom jag hade ganska tydliga tankar om hur jag ville ha spelet. I en del fall blev det inte som jag önskade. Men oavsett min kritik så spenderade jag en hel dag med spelet utan att tröttna det minsta.
Jag såg Pitch Black häromdagen. Igen. Och slogs av hur jäkla förbisedd den här sci-fi-pärlan är. Igen.
Att jag gillar Halo är ingen hemlighet. Nej. Jag rådiggar framförallt första spelet. Vildsint, med hela kroppen. Den senaste månaden har jag spenderat minst en timme om dagen med att tokvråla rakt ut för att Halo 4 snart dimper ner i brevlådan. Jag längtar, något kopiöst. Och Microsoft har sett till att elda på min längtan ytterligare.
Gearbox är kul folk. Det är tydligt. Borderlands 2 är smockfullt av humor och sköna referenser. Tiny Tina kan vara den bästa karaktären sen tidernas begynnelse. Till exempel. Utöver det finns en myriard småkaraktärer, påskägg och putslustigheter som förgyller spelupplevelsen.
Endast i en aspekt brister den annars så genomgående sköna tonen: Huvudkaraktärerna.
