När jag som liten pojkspoling skulle köpa ett spel till vårt NES så blev det nästan alltid samma procedur. Jag sparade länge, mest de där födelsedagshundralapparna man fick från mormor, någonstans där jag inte kunde köpa godis för rubbet. När jag sen hade min ödmjuka lilla bunt pengar så tog jag mig ner till den lokala leksaksaffären och ser där den enorma hyllan med spel som finns tillgängliga. Nu gäller det. Välj ett bra spel.

Nu gäller det. Välj ett bra spel.
Pressen i det ögonblicket var otroligt stor för min sjuåriga hjärna. Utan internet, speltidningar och spelintresserade vänner så kunde jag bara gå på spelets omslag och text. Jag kunde såklart hyra spelet först, men de jag hyrde spelade jag oftast klart. Men nu ville jag äga något. Mitt eget spel. Helt enligt 80-talets regler så pryds spelomslagen av hjältar i ostiga poser, med namn i stil med Rad, eller någon actionfylld scen och de screenshots som fanns på förpackningen var minimala, om än oftast väl valda. Detta sa ju absolut ingenting om själva spelet (något som stämmer än idag).

Maniac-Mansion-boxartDags för beslut. Jag tar något som heter Maniac Mansion. I maggropen hoppas jag innerligt att det inte är ännu ett Ghostbusters. Jag går till kassan och räcker fram min långsamt ansamlade hög med stålar som då försvinner i ett nafs. Poff. Allt hänger nu på ett enda spel. Var det ett slöseri eller en jackpot?

Som tur var så var Maniac Mansion ett höjdarspel, fortfarande en av mina favoriter till konsolen. Men trots detta så upprepade sig den sista biten i proceduren även här. Den bit då jag nervöst spelar spelet för första gången och när jag möter minsta motgång blir jag alldeles stel. Jag slutar spela och går runt resten av dagen lite halvgråtandes, full av ånger och oro, för vad har jag lagt mina (inte så) surt förvärvade pengar på egentligen? Något jättesvårt spel jag inte förstår mig på? Eller är spelet bara så dåligt att det inte riktigt går att ta sig vidare?

Den känslan dog sen oftast bort till dagen efter och jag kunde bara njuta av mitt spel. Som sagt, detta upprepades i princip varje gång jag skulle köpa ett spel. Detta plus bristen på pengar gjorde att spelköp hände väldigt sällan.

Jag köper spel i drivor, vissa har plasten kvar
Idag med 20 extra år på nacken och en lön den 25e varje månad så har jag inte detta problem längre. Det har nästan gått till det motsatta. Jag köper spel i drivor. Tittar runt på nätet och hittar billiga spel till höger och vänster som jag beställer hem, eller kikar i en spelbutik och hittar något intressant som jag vill prova. Istället för att spela de spel jag har om och om igen för att ha något att spela, så har jag istället lite högar här och där med spel jag bara påbörjat lite smått eller inte alls. Vissa har plasten kvar. Stöter jag på något mediokert eller annat dåligt som gör mig besviken så höjs knappt ögonbrynet alls längre. Jag slutar spela det och går till nästa spel istället.

Den panik jag kände efter varje spelköp är som bortblåst. Istället har den ersatts av skuldkänslor. Skuldkänslor mot att jag inte hinner spela alla de spel jag vill och faktiskt har köpt. De ligger där, alldeles ensamma och ospelade. Det var aldrig ett problem jag förväntade mig att ha. Samtidigt kan jag inte hjälpa att blicka framåt mot nästa spel jag vill köpa/spela som ytterligare kommer spä på skuldkänslorna.

Jag har ofta undrat hur mitt sjuåriga jag skulle reagera om han såg detta. Skulle han bli imponerad och oändligt avundsjuk, eller skulle han bara vilja ge mig en örfil? Jag tror och hoppas på det senare, då jag antagligen skulle behöva en.

Text av Anders Gatu

bild_anders Anders är en spelnörd och trekkie som ägnar dagarna åt att knacka kod för webbens räkning och sporadiskt bloggande på geekout.se. Gillar att ta isär (och laga) gamla konsoler. Retrospel ligger honom varmt om hjärtat.