Metal Gear, NES. Det var ett av de första spel jag spelade i mitt liv. Jag kom inte vidare lÄngt och bytte ganska snabbt bort det mot nÄgot annat. Just dÄ hade jag ingen aning om att spelets skapare skulle komma att forma mig nÀstan ett decennium senare. För det var först nÀr Hideo Kojima började bygga sina banor i Lego och tog spionÀventyret in i tredje dimensionen som Metal Gear blev Metal Gear Solid. En av spelvÀrldens största Àventyr som bokstavligen tog mig pÄ sÀngen.

Det hÀr Àr min resa tillsammans med Kojima. Hur han en gÄng stÀllde allt jag visste om spel pÄ högkant, hur han gÄng pÄ gÄng övertrÀffade mina förvÀntningar och stÀndigt blev bÀttre. Och om hur jag trots detta kÀnner en bitter smak i munnen inför Metal Gear Solid 5.

 

 

1999

 

 

[bigstart:J]ag kan inte ha varit gammal. Kanske 15 Ă„r. Jag satt hemma hos min kusin Jonny, i fotĂ€ndan av hans sĂ€ng och tillsammans konstaterade vi att tv-spelet framför vĂ„ra ögon ”var som en film”. Vi hade bara spelat nĂ„gra minuter men vĂ„ra höga förvĂ€ntningar, baserat pĂ„ vad vi hade hört pĂ„ skolgĂ„rden och skolbussen, var redan infriade. Medan Solid Snake fortfarande hade sin dykarutrustning pĂ„ sig scrollade det ena okĂ€nda japanska namnet efter det andra förbi skĂ€rmen;

– Precis som pĂ„ film!

NÀr Snake sedan tog sig upp för hisschaktet, ur sin dykardrÀkt och strÀckte ut sig samtidigt som spelets titel bredde ut sig över skÀrmen kunde man skÀra stÀmningen med kniv. Jag kanske blir lite för nostalgisk hÀr och förskönar berÀttelsen en aning, men jag vill minnas att mina hÀnder skakade av upphetsning.

Under samma helg klarade vi sedan spelet och jag och Jonny var överens; det hÀr var nÄgot alldeles speciellt. Metal Gear Solid var vÀrldens bÀsta spel nÄgonsin.

 

 

2002

 

 

[bigstart:J]ag hade precis flyttat in till min första lÀgenhet tillsammans med min vÀn Gustav. Vi delade en trea pÄ GÀrdet i BollnÀs. Trots att ingen av oss egentligen hade rÄd att bo sjÀlv sÄ hade vi bestÀmt oss för att flytta till eget, unga och naiva som vi var. Gustav gillade aldrig tv-spel och efter otaliga försök att lÀra honom tjusningen hade jag sakteliga insett att han inte ville förstÄ.

Just denna helg hade han rest ivÀg pÄ golfresa och jag hade lÀgenheten vi bÄda snart skulle flytta frÄn för mig sjÀlv. Samtidigt befann jag mig i ett förhÄllande som jag inte trivdes i och sakteliga hade jag börjat inse att jag behövde göra slut. För att ockupera tankarna frÄn mitt huvudbry gick jag ner till Videohallen och hyrde ett Playstation 2. Detta skulle bli min andra bekantskap med maskinen jag inte Àgde Ànnu. Veckor tidigare hade jag obekvÀmt suttit hos folk jag egentligen inte ville umgÄs med och sett pÄ nÀr de spelade Metal Gear Solid 2. Nu var det min tur.

De smÄ fragmenten frÄn min baksÀtessession fick fÀrgerna ifyllda och jag hÀpnade över hur vackert allt var. NÀr Snake sedan reste sig mot regnet ackompanjerat av effektfulla blixtar sÄ kom en bekant rysning tillbaka. Lagom till epilogen var över och tankern sjönk var jag övertygad; det hÀr skulle bli en minst lika bra helg som för tre Är sedan.

Under den natten tÀnkte jag aldrig pÄ hur jobbigt mitt liv var, hur jag skulle förklara för Emma att det inte fungerade, eller hur jag skulle förklara för Gustav att vi inte kunde bo ihop mycket lÀngre till. Mitt huvud, mitt medvetande ockuperades av ex-presidenter, terroristgrupper och flamboyenta, helnakna mÀn. Jag upplevde mitt andra Àventyr regisserat av Hideo Kojima och Àven om jag hade svÄrare att knyta ihop sÀcken mot slutet sÄ var Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty en stunds terapi; ett tillfÀlle att pausa och glömma för en stund.

 

 

2005

 

 

[bigstart:J]ag bodde nu i egen lÀgenhet och befann mig i mitt dittills mest seriösa förhÄllande. Min mamma hade nÄgot överraskande gett mig ett Playstation 2 i julklapp och nÄgon mÄnad senare hade jag köpt Metal Gear Solid 3 i en Gamestop-butik, nytt, för den ringa summan av 799:-. Min vÀn Jonas gillade ocksÄ serien sÄ vi bestÀmde oss för att spela igenom det tillsammans, hemma i hans lÀgenhet pÄ ungefÀr 5 kvadratmeter.

Det blev varmt. Det öppna fönstret hjÀlpte vÀldigt lite i att dölja doften av svett och gamla pizzarester. Vi började spela och den filmiska, brusiga och dimmiga presentationen tog oss med storm frÄn bildruta ett. Allt var sÄ allvarligt denna gÄng. Inledningsvis tillbringade vi sÀkert över en timme i djungeln med att jaga mat, sÄ Snake inte skulle svÀlta.

LÀngre fram pÄ natten somnade Jonas. Jag befann mig samtidigt tillsammans med Snake lÀngst en flod i landet mellan de levande och de döda. Om sanningen ska fram sÄ var jag livrÀdd hÀr, jag hade gÀrna sett att Jonas var vid medvetande vid just denna stund, för stÀmningen var tryckande lÀskig och jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig dÀrifrÄn.

Colan frĂ„n pizzerian som lĂ„g nĂ€stan vĂ€gg-i-vĂ€gg hade vid det hĂ€r laget blivit Ă€ckligt varm och en tidig morgonsol hade börjat lysa upp den dammiga, trĂ„nga och svettiga lilla studentlĂ€genheten. Snake slogs mot The Boss; jag fick trycka pĂ„ ”den” knappen varpĂ„ han sedan Ă€rvde titeln och blev ”Big Boss” och bĂ„da vĂ„ra ögon var fyllda av tĂ„rar. Eftertexterna rullade och jag gick hem, fortfarande med en klump i halsen, medan Jonas sov vidare.

 

 

2008

 

 

[bigstart:J]ag var Àldre. NÀrmare den gamling jag Àr nu, och jag bodde hos mina förÀldrar. Min yngre bror och jag hade lite pÄ slump bestÀmt oss för att börja prenumerera pÄ Level. I samma stund som vi skrev upp oss för en prenumeration sÄ var vi ocksÄ med i utlottningen av ett stort paket frÄn Nordisk Film, innehÄllande ett Playstation 3, ett PSP och massvis med spel. Jag brukade sÀga att jag aldrig vinner nÄgot men vi vann faktiskt det paketet.

Det kÀndes rÀttvist pÄ nÄgot sÀtt. Jag hade gÄtt igenom det troligtvis vÀrsta Äret i mitt liv, kapitulerat och erkÀnt mig besegrad och slagen. Jag hade börjat pÄ ny kula efter Äratal av huvudbry, flyttat hem till förÀldrarna för att slippa BollnÀs för en stund, studera och fÄ ordning pÄ mitt liv igen. Ett paket pÄ posten innehÄllandes en spelmaskin frÄn Sony var som ett bevis pÄ att jag var pÄ rÀtt vÀg igen.

Metal Gear Solid 4 slÀpptes ungefÀr ett halvÄr senare. Jag hade givetvis förbokat spelet fÄ fort vi fick hem konsolen. Detta skulle ju vara det definitiva slutet, spelet som knöt ihop sÀcken och rÀtade ut alla frÄgetecken. Och Àven fast denna resa inleddes med en nÀstan timmes lÄng installation pÄ mitt Playstation 3 sÄ var Metal Gear Solid 4 en riktig fröjd att spela. GÄng efter annan blev jag hÀpen, inte bara över hur snyggt allt sÄg ut, utan hur man ocksÄ hade vÄgat utveckla konceptet och gett spelaren valet att spela lite som man sjÀlv ville. Jag hade egentligen aldrig gillat stealth-spel. Metal Gear-serien var undantaget och anledningen till att jag förÀlskat mig i serien handlade inte om vad man spelade utan snarare om vad man upplevde.

Jag bloggade som en vanlig dödlig anvÀndare pÄ Gameplayer.se pÄ den tiden. Efter en lÄng final med filmsekvenser nog för ett par lÄngfilmer sÄ var jag Àntligen i mÄl. Jag skrev ett snabbt blogginlÀgg samtidigt som eftertexterna rullade och jag var, för fjÀrde gÄngen i rad, lyrisk. Min resa hade fÄtt ett slut, och Àven om mycket idag kÀnns som episka efterkonstruktioner sÄ minns jag mig sjÀlv som vÀldigt nöjd. För nu var det ju över. Snake hade gjort sitt och nu skulle Kojima gÄ vidare och skapa nya Àventyr.

SĂ„ blev det inte.

lineDivider_1

[bigstart:M]etal Gear Solid 5 Ă€r snart hĂ€r. Jag kommer sĂ€kert köpa det och jag kommer sĂ€kert Ă€lska det. Men jag frĂ„gar mig hur pass relevant en spelserie kan vara efter fem numrerade delar? Kojima har haft möjligheten, ekonomin och egentligen alla förutsĂ€ttningar i vĂ€rlden att starta upp nĂ„got nytt. Nya karaktĂ€rer, nya spelsĂ€tt, nya berĂ€ttelser. ÄndĂ„ kĂ€nner han sig tvungen att Ă„tervĂ€nda till serien, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Det Ă€r inget annat Ă€n förbannat synd.

Sanningen Àr att Kojima har mÄlat in sig i ett hörn. Metal Gear Àr idag det enda han kÀnner att han klarar av. TÄget mot nya, annorlunda spelidéer gick för lÀnge sedan för den 50-Ärige japanen och idag Àr det endast Metal Gear som den en gÄng sÄ briljante spelskaparen kan sÀtta sitt namn pÄ. Han Àr bÀst i vÀrlden pÄ det, för all del, men oavsett hur bra man Àr pÄ nÄgot sÄ kommer det bli tjatigt i lÀngden, och dÀr stÄr vi nu.

Detta tror jag ocksĂ„ Kojima kĂ€nner av. Varför skulle han annars uppmuntra till en mer erotisk karaktĂ€r, som redan innan det fullkomligt idiotiska uttalandet var minst lika bisarr som urringningen pĂ„ EVA i Metal Gear Solid 3? PĂ„ den tiden skrattade jag Ă„t ”den japanska humorn” men jag Ă€r inte sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att jag skulle göra det idag.

Hideo Kojima börjar bli gammal. Och med Ă„ldern kommer desperationen. Och med desperationen förfaras jag att fallet ocksĂ„ kommer. Kanske inte i och med Metal Gear Solid 5, men inte heller lĂ„ngt dĂ€refter. Det kommer sĂ€kerligen fortfarande vara ”precis som pĂ„ film”.

Men det kommer inte vara vÀrldens bÀsta spel.