Är det något som mina barn här hemma jämt tjatar om så är de att de inte har någonting att spela. Det slutar alltid med att jag blir tvungen att räkna upp det antal exemplar som de kan spela, vilket är över 100 spel. Dessutom så har de en djungel av retrospel till mina gamla konsoler och lika många gratisspel till sina telefoner som de kan ladda ned med vår tillåtelse. Men det är ändå inte tillräckligt för dem.
Det känns orättvist att börja den här texten utan att understryka min kärlek för det bärbara formatet och hur passande indie-spel är när det gäller att spela handburet. När man sitter för sig själv med skärmen som den enda ljuskällan i rummet och hörlurarna tätt omslutna när man spelar, det är då det är som bäst. Redan i introduktionen av Hotline Miami till PS Vita så möts jag av instruktionerna att spelet bör åtnjutas med hörlurar på för att få ut så mycket som möjligt av spelet. Visa ord som bör tas på allvar.
Det är sommar och barnen har helt plötsligt från att vara underhållna en halv dag på skolan kommit in i en vardag där aktiviteter inte längre serveras på ett silverfat. Det gäller att använda fantasin mer och helt enkelt tjata lite extra på mamma och pappa om att de...
E3 är över sedan en tid tillbaka, och jag kan rätt så enkelt peka ut att barnfamiljerna är de stora förlorarna. Eller i alla fall spelmässigt där allt verkar fokusera på krig och dödande och där bara ett enstaka barnvänliga spel sticker ut. Nej, dit vi måste vända blickarna är istället kring specifikationerna som gör konsolerna till en kompatibel del av vardagen hos en familj. Med det menar jag smarta lösningar som gör att hela familjen kan dela upplevelsen och som gör att man som förälder känner att man får ut bästa möjliga upplevelse för pengarna.
Jag förväntade mig egentligen mer från Microsofts avtäckning av den nya hårdvaran. Men det var precis vad de sa att det skulle vara, nämligen en avtäckning av hårdvaran och inte mycket mer. Vi som satt och väntade på tjänster som kunde ha betydelse för oss i europa fick inte vad vi väntade på.
Mina barn sitter som förtrollade framför sina mobiltelefoner varje kväll. De trycker i sig Lets Play-videos som om de krävde en daglig dos av det för att överleva. Samtidigt så kan jag se att den här överkonsumtionen av Lets Play är en del av den kultur som mina barn lever och andas. Alla barnen på deras skola tittar på det, även om det inte alltid handlar om vilka spel det är som de spelar.
Det fullkomligt regnar remakes och återutgivningar i spelvärlden. HD-remakes, Nintendos Virtual Console, och olika versioner av classics. På internet hittar vi även GOG som säljer ut gamla titlar DRM-fritt för småpotatis. Har man förlorat sina älsklingar så är det idag inte omöjligt att komma över spelen som gjorde ens barndom. Men de finns till för en annan anledning också, nämligen oss föräldrar och andra etablerade spelare som spelat ett tag.
Det gapar tomt med releasetitlar när det gäller barnspel under 2013. För mig som förälder känns det däremot som ett superår med stora titlar som Tomb Raider, Last of Us, Bioshock Infinite och Beyond: Two Souls. Jag kommer kort sagt att ha alldeles fullt upp med spel. Problemet är att de här spelen inte alls är lämpliga för mina barn att spela. Visserligen så är det dock ingen bristvara på spel här hemma för dem i och med att det finns ett oerhört stort bibliotek av barnspel att köpa från tidigare år. Men när vi föräldrar kan njuta av nya titlar så fick jag en känsla av att man glömt bort barnen.
