Jorden skakar, haven böljar upprört och hästar gnäggar med uppenbar stress, den uråldriga guden C’Thun är på väg att stiga in i vår dimension. Äntligen är det dags, Whispers of the Old Gods har landat och Hearthstone har med det fyllts på med 134 nya kort.
Ibland måste man vara kort och koncis i dagens samhälle, många människor har inte tid att läsa långrandiga och tidskrävande djupa recensioner. För dem har vi på Svampriket ”Tre Snabba”. Läs och njut, men snabba på, därute väntar världen!
Torsdagen på mässan är avklarad och jag ska återigen försöka skriva en liten sammanfattning. Precis som igår kommer jag inte att nämna allt utan bara det jag har några intressanta tankar om. Det blir nog lite fler intressanta tankar idag dock, då jag fick se betydligt mer av intresse.
Första (riktiga) dagen på Gamescom är slut och jag ska försöka sammanställa intrycken. Jag kommer dock inte att nämna allt jag spelat eller sett då jag helt enkelt inte har så mycket att säga om allt. Men här kommer en snabb genomång av det mest intressanta.
Det är dags igen att avhandla tre spel som av en eller annan anledning inte får mer utrymme än såhär, det behöver dock inte betyda att det är dåligt.
Vissa spel förtjänar inte en hel recension, andra hamnar helt enkelt i kläm mellan storspelen och vissa hamnar helt enkelt mellan stolarna. Det är till just såna spel vi använder ”Tre snaba” och idag är det Anders, Tobbe och Niklas som tyckt till.
Det finns en väldigt härlig känsla som kommer över mig ibland, och min vän Hanke satte för flera år sedan ord på den. Jag hade tjatat mig till att han skulle se Tokyo Godfathers (en animerad film från den tragiskt bortgångna Satoshi Kon) med mig, och i eftertexterna utbrister han: ”En sån här film skulle man ju vilja visa för sina föräldrar!”
Min level 4 Mage rusar in under ett enormt stenblock som en drakhona tagit till sin egen. Under springer en drakunge, fortfarande för liten för att flyga, men som lätt kan tugga ner mig till köttslamsor. Eldklot flyger när drakhonan cirkulerar över scenen, ungen hugger runtomkring sig och hälsomätarna sjunker oroväckande snabbt hos alla följeslagare. Min Mage tar ut bakbenen, ett i taget, och med en gemensam kraftinsats ger till slut ungen upp och faller ihop.
Krig, cowboys och indianer, Turtles och tjuv och polis. Jag har dålig koll på vad kidsen leker ute nu för tiden, men sent 80- och tidigt 90-tal var det dessa lekar som gällde i Falkenberg där jag växte upp. Krig är det verkligen ingen brist på i spel, och tidernas bästa Turtles-spel (du vet vilket det är) har redan gjorts. Cowboys och indianer är det lite sämre med spel om, men nu får vi åtminstone chansen att leka tjuv och polis i Battlefield: Hardline, vars beta har körts sedan E3 och avslutas på Playstation 4 idag. Det är dock knappast någon högoddsare att det kommer att köras flera betaperioder innan spelet släpps den 21 oktober.
I december fyller jag 30. Jag ser fram emot det, trots att det påstås vara åldern då man förväntas bli ”vuxen”. Vuxen, det lär jag nog aldrig bli. Men jag har nog ändå mognat lite på senare tid, särskilt när det kommer till mitt spelande. Med över ett kvarts decennium av tv- och datorspelande under bältet börjar jag känna mig rätt bekväm i vad jag gillar och inte gillar. Trodde jag i alla fall.
