S02E16: MMA, rond 2

Även om MMA-avsnittet under säsong 1 inte blev som vi tänkt oss så har intresset funnits kvar hos Anders, Tobias och Nidde. Så nu när den andra säsongen av Skitsnack börjar lida mot sitt slut känner vi att det är dags att vi tar revansch på oss själva, och gör ett avsnitt som innehåller mindre tjafs, mer matnyttig info, mindre pladder, mer listande och framförallt ett mer personligt präglat avsnitt om vår favoritsport; MMA.

Ambitionen med att hålla avsnittslängden nere flyger ut genom fönstret ganska fort, men det gör inte så mycket. När man gillar något så mycket som vi gör så sitter man gärna kvar en stund till, för det där sista lilla utlägget eller mothugget. Hoppas ni vågar ge oss en andra chans.

Länkar:

  • The Indie 500 Project

Walkout-låtar:

S02E16: MMA, rond 2

Anders tipsar: “Nineties” på SVT

Det tredje avsnittet av Nineties gick på SVT nu under fredagskvällen. Jag har följt serien sedan avsnitt 1, lite lagom självklart eftersom jag älskar musik, konstant relaterar till 90-talet och dessutom utvecklade största delen av mitt musikintresse under samma årtionde. Men jag vågar påstå att också finns något för dem som inte är lika hängivna och passionerade som jag.

Serien betar av 90-talets musikklimat år efter år och efter de tre inledande åren har man lyckats täcka allt från Eurodisco till den amerikanska hiphopen och Grunge-rörelsen från Seattle, med Nirvana och Soundgarden i spetsen. Allt hyperintressant och dessutom riktigt snyggt producerat och med häpnadsväckande öppna och ärliga intervjuer med mer eller mindre relevanta musiker.

Hur jag kommer reagera när man täcker in den Svenska indiepop-scenen, eller Brittpoppen, vågar jag inte ens föreställa mig
Dessutom har man för mig lyckats plocka fram intressanta aspekter av enligt mig ganska ointressanta skeden inom musikbranschen. Jag trodde exempelvis inte att jag skulle sitta stormförtjust i soffan till Eurodisco-avsnittet – men det gjorde jag ändå. Hur jag då kommer reagera när man täcker in den Svenska indiepop-scenen, eller Brittpoppen, vågar jag inte ens föreställa mig.

Programmet sänds på SVT under fredagskvällarna och första avsnittet finns fortfarande tillgängligt på SVTPlay, så jag råder er, med mycket varm hand, att hoppa på tåget och följa programmet tillsammans med mig. Det är en ytterst stark rekommendation från min sida.

Är du för ung för att minnas så får du i alla fall en ganska genomgående grundkurs. Och då kanske du också förstår att allt var vackrare på 90-talet.

Hur Naruto måste sluta

Trots att jag varken kollat animen, spelat spelet eller läst mangan på flera månader måste jag ranta lite snabbt om Naruto. Det är nämligen så att jag hamnade i en diskussion med någon om Naruto, och vilka våra favoritkaraktärer är samt varför de är våra favoriter. Jag listade mina som Gaara, Rock Lee, Hinata, Kakashi och Shikamaru. Alldeles för många, jag vet. Men vad ska man göra när serien har typ 50 karaktärer? Visst, jag kan kanske ta bort Gaara eftersom han inte alls är lika spännande och intressant nu när han inte längre än jinchuuriki. Och Hinata gillar jag väl egentligen mest bara för att hon är typ den enda kvinnliga karaktären som kan chill the fuck out, och för att hon har en sympatisk bakgrundsberättelse och är söt. Rock Lee kan ju ingen inte älska, som den ninjutsulöse underdoghjälten som han är. Shikamaru gillar jag för att han är som jag, med sin överdrivet lata inställning och oförmåga att leva upp till sin fulla potential. Och Kakashi gillar jag för att man aldrig riktigt vet precis hur stark han är, och exakt var hans nivå med sharingan egentligen ligger.

ANYWAY!

Personen jag snackade med listade Naruto och Sasuke som sina favoriter, och erkände att det var tråkigt. Och ja, det är ju tråkigt. En sak var vi i alla fall överens om, och det är att Itachi förmodligen är den smartast skrivna och mest välskrivna karaktären i hela serien. En sak som gör att Sasuke och Naruto inte kommer med bland mina favoriter är att jag inte känner deras motivation så mycket. Visst, jag fattar att Sasuke vill hämnas. Och visst, jag fattar att Naruto ser sig själv i Sasuke och ser hur lätt han själv hade kunnat hamna på exakt samma väg om det inte vore för att han hade en vän av den typ som han nu försöker vara för Sasuke. Men samtidigt känns det som att Naruto borde dra gränsen nånstans, och jag tycker inte det där villkorslösa stödet han har för Sasuke känns motiverat. Om Sasuke blir snäll i slutet av serien kommer jag bli SÅ förbannad. Sasuke måste dö, inget annat slut är OK. Och OM Sasuke blir god igen ska det då fan inte vara Naruto som konverterar honom. Den ENDA som jag KANSKE kan acceptera för det är Itachi i så fall.

S02E15: MutantSuperSerieHjältar

I denna veckas avsnitt har Samson semester så Anders plockar istället in Malin Söderberg för att prata serietidningar, superhjältar, mutanter och allt angränsande. Malin gräver djupare i tvisten mellan Josh Whedon och Brian Singer, innan de båda så gott det går listar sina tio favoritkaraktärer, rangordnade efter awesomeness. Mycket nöje!

Länkar:

Låtar utan anledning:

S02E15: MutantSuperSerieHjältar

5 rock-akter som kan få mig att överväga en festivalsommar (igen)

Jag fyller 30 i år. Detta innebär att jag blir gammal på riktigt och får säga farväl till diverse ungdomliga nöjen. Även om det inte ännu går någon nöd på mig så har festivallivet passerat för min egen del, och det ska mycket till innan jag trycker in mig själv i ett festivaltält igen.

Hur mycket undrar du? Ja här nedan har vi fem mer eller mindre uppenbara artister/band som kan få mig att söka mig mot leriga åkrar och ljummen alkohol igen;

Rage Against the Machine


Troligtvis en sämre spelning än vad jag egentligen upplevde var på Hultsfred 2008, när bandet som “inte längre fanns” äntrade Hawai-scenen. Jag var lyrisk, och tyckte då att den ena svintighta hit:en efter den andra radades upp och att hela halvön gungade konstant. Andra har kallat den för en ganska ordinär och förutsägbar spelning, men jag var för glad, för full för att uppleva något annat än eufori. Rage Against the Machine är favoriter sedan länge och man har nu lockat med en återförening i flera, långa år. Det är dags. Nu.

Biffy Clyro


Det mest uppenbara vaket är också det som fick mig att inse att jag fortfarande tycker om att stå mitt i ett publikhav och hoppa, svettas och skrika. Spelningen på Trädgårn i Göteborg i februari var riktigt jävla bra och jag har nu sett mina absoluta favoriter två gånger. Idag sitter jag med en enorm mersmak, inte bara för att de alltid är bra live, utan också för att jag fortfarande inte upplevt några av bandets bästa låtar live. Det finns ju en hel del, trots allt. Ge mig mer, Biffy!

Jack White/The White Stripes/The Raconteurs


Det spelar egentligen ingen roll i vilken konstellation jag får se herr. White. Han är en fantastisk låtskrivare, musiker och frontman, och jag skulle mer än gärna uppleva hans musik så som egentligen all musik är tänkt att upplevas; live, in your face. Det gung, den tyngd och det driv som finns i hans musik är sällsynt idag. Jag kan ge er fler anledningar till att beundra denna man och det han gör. Vad sägs om 20 anledningar? Jag är relativt övertygad om att en kväll med Jack White, oavsett sällskap, skulle bli en fantastisk afton.

The Naked and Famous


Debutplattan från 2010 tog mig med storm. Jag dras fortfarande idag med i Young Blood och uppskattar den lagom ostiga Girls like you väldigt, väldigt mycket. Alldeles nyligen bekräftades det att bandet äntrat studion för att påbörja inspelningarna på uppföljaren, och jag är toktaggad. På iTunes-festivals spelning 2011 tyckte jag mig se ettt riktigt stabilt liveband dessutom, så de får gärna masa sig hit, illa kvickt.

Weezer


Jag har egentligen ingen större koll på hur ofta Weezer besökt våra breddgrader, men jag har en stark känsla av att det inte är särskilt ofta. De verkar vara bekväma i sin lättsamma, amerikanska bubbla. Vilket är synd, för Weezer är ett av de få band jag rådiggat under en längre epok, och med en gedigen samling låtar i bagaget är jag ganska säker på att en festivalspelning en ljummen sommarkväll skulle kunna bli ett riktigt fint minne. Jag skulle då göra mitt bästa för att bjuda upp till rejäl allsång.

Hur ser er lista ut?

Daft Punk är coola

Det har varit coolt att gilla Daft Punk väldigt länge. Kalla det creddigt, om man så vill. Men man kan samtidigt inte förneka deras inflytelserika, säregna sound har lämnat avtryck i otaligt med musikgenres. Duon gör elektronisk musik som allt från hårdrockare till jazzfanatiker tycks gilla. Det är ett band som lyckas vara mainstream och street på en och samma gång. Och samtidigt coola, så in i helvete.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig varit ett superfan. Homework och Discovery är båda plattor som jag alltid vetat om att jag borde lyssna mer på, men det har aldrig blivit av. Med det sagt så har jag alltid gillat att lyssna på Daft Punk. Jag har dessutom alltid klassat deras namn som ett av världens bästa (och coolaste) någonsin.

Nya albumet Random Access Memories är den nya snackisen på Internet. Det släpps efter enorm efterfrågan och alla vill tränga in en åsikt..

(*tar en paus och tittar in i kameran*)

..Precis som singeln innan så överraskar albumet många och verkar göra minst lika många besvikna. Kanske mer för att det låter annorlunda, snarare än dåligt. Men vinden ändras snabbt på Internet och de senaste dagarna verkar det som åsikterna tagit en ny riktning, där man “börjat förstå” vad albumet försöker förmedla.

Det var som om hela skivan sparat sin, och min, energi för just det spåret
Jag gillar skivan, även om den stundtals går på tomgång. Dock är samma tomgång viktig för efterföljande explosion, jag älskar hur man med faktiska låtar snarare än partier medvetet bygger upp mot ett senare klimax. Det slutar ofta med att man bara lyssnar på låtarna med riktigt drag i, men det ger skivan en identitet som ofta saknas idag, där varje album ska vara sprängfyllt med potentiella hits. När mitt första varv med Random Access Memories snart var över lutade jag åt ett skeptiskt håll. Sen kom avslutande Contact och vände upp och ner på allt. Det var som om hela skivan sparat sin, och min, energi för just det spåret. En fantastisk låt som får mig att känna som jag är på väg mot något riktigt storslaget. Efter fler lyssningar har jag nu hittat fler favoriter, men Contact står fortfarande högst.

Jag tror inte skivan kommer klassas som årets bästa album. Det tycker inte jag heller, men jag tycker ändå att Daft Punk med råge har visat att de är ett band som kan överraska och just nu känns de superaktuella igen, trots att de är inne på sitt tjugonde år som musik-akt. Det är lika exotiskt som beundransvärt. Jag älskar hur allt på “R.A.M.” låter som “ett riktigt” band, jag älskar hur i stort sett alla låtar har lager som man sakteliga skalar av och upptäcker nya nyanser av och jag fascineras av hur stilfulla pianoslingor kan trängas med onaturligt tunga rytmer utan att det känns onaturligt.

Daft Punk har släppt årets hittills coolaste skiva. Det är coolt. För Daft Punk är coola.

S02E14: Favoritregissörer

Som kompensation för förseningen serverar vi er över 4 timmar Skitsnack! Filmexperten Mattias Sörbom gästar oss och tillsammans listar vi våra fem favoritregissörer – och pratar minst lika mycket om en rad andra regissörer, bland annat de som ni lyssnare har som favoriter. Anders spelar dessutom musik från Misfits (tv-serien) och Samson har som radioprofil hamnat i trubbel igen. Mycket nöje!

Länkar:

Låtar utan anledning:

S02E14: Favoritregissörer

Anders tippar: UFC 160

Inatt smäller det. Det var länge sedan jag tippade resultat inför en UFC-gala, så jag tänkte försöka ändra på det inför UFC 160. Kortet ser på förhand riktigt smaskigt ut, med två tungviktsmatcher som jag anser vara hyperintressanta – inte minst då min favoritfighter just nu, tillika tungviktsmästare, återigen ska försöka försvara titeln. Jag är toktaggad! Såhär tror jag det går på huvudkortet:

Donald Cerrone Vs. KJ Noons

“Cowboy” bjuder alltid upp till fight, och är i regel alltid underhållande. KJ Noons är vass även om hans tidigare Strikeforce-motstånd egentligen inte säger så mycket om hans förmågor. Vid invägningarna tidigare i helgen lovade de varandra att deras fight skulle bli “Fight of the Night” och jag ser ingen anledning till att det inte ska kunna bli så. Visst kan det mycket väl komma ett tidigt avslut från båda håll, men jag tror faktiskt fighten går till domslut, där jag väljer att tro på Cowboy utan några egentliga grunder alls. Kanske för att jag gillar honom så mycket.

Gray Maynard Vs. TJ Grant

Just nu är Gray Maynard fightern som nästan besegrade Frankie Edgar, för att sedan dras med i det urtråkiga spektakel som blev av fighten mot en Jackson-infekterad Clay Guida. Han behöver en bra, imponerande vinst för att verkligen kvala in sig som en lättvikts-contender igen och han hoppas kunna få denna fight mot TJ Grant. Kanadensaren TJ kommer in med fyra vinster i ryggen mot diverse kända och okända namn, och kan faktiskt bli en rejäl utmaning för “The Bully”. Men jag tror ändå att Maynards brottning, styrka och explosivitet blir det som avgör. Vinst för Gray Maynard, på knock i tredje ronden blir mitt tips.

Glover Teixeira Vs. James Te-Huna

Glover kan mycket väl vara på väg mot en titelmatch vid vinst mot Te-Huna. Det kräver en imponerande vinst med avslut, men det tror jag inte att han mäktar med. Inte för att James Te-Huna blir en allt för svår nöt att knäcka, utan snarare för att jag tror Glover blir för trött. Visst är han imponerande när han bara kör på, men jag har inte det där extra från honom i några matcher nu och mer och mer börjat tvivla på att han har bland de riktiga höjdarna i lätt tungvikt att göra. Jag tror matchen blir trött och sömnig efter första ronden, går till domslut där Texieira vinner en jämn, men inte så imponerande seger.

Junior Dos Santos Vs. Mark Hunt

Före detta tungviktsmästaren Junior Dos Santos är en striker med råge. Med dynamit i nävarna, enorm pricksäkerhet och ett fotarbete som får de bästa av boxare att skämmas är han bland de allra bästa i divisionen. Hans motståndare är dock en man som verkar kunna ta hur mycket stryk som helst, och ändå komma tillbaka i nästa rond, redo med sin enorma slägga. Även om det enligt mig vore roligare för divisionen om “The Super Samoan” vann så tror jag Dos Santos tar hem det här, på TKO i andra ronden. Han är helt enkelt för vass för Hunt.

Cain Velasquez Vs. Antonio Silva

Yes we Cain! Velasquez är fightern som skräddarsytts efter mig och mina preferenser. En fighter som har bättre cardio än de flesta mellanviktare, med ett ground-and-pound som tycks lämna sprickor i golvet och med en förmåga att alltid pressa och få sina motståndare att backa så finns det inget mer jag begär av en fighter när det kommer till stil. Att han sedan rent personligt är väldigt ärlig, nertonad och lugn gör det hela ännu bättre. Velasquez är just nu bäst i världen, och bör enligt mig listas betydligt högre på världens pound-for-pound listor. Jag tror nämligen att ingen, verkligen ingen kan slå honom just nu. “Bigfoot” har försökt förut, och det gick inte alls. På UFC 160 kommer det gå lite bättre, men bara lite. Jag tippar vinst för Velasquez i andra ronden, på TKO.

Det är mina tips. Vad tror ni? Och hur taggad är ni på galan?

Inför Skitsnack S2E14: Favoritregissörer

Som ni säkert märkt så har det varit svårt att hitta tiden till Skitsnack de senaste veckorna. Och så blir det ibland. Rent konkret är detta en One-man-show, även om jag får mycket hjälp från alla möjliga håll. Detta innebär dock att det måste få bli såhär ibland. Och jag hoppas ni vill följa med på resan ändå.

Bland annat så hoppas jag att ni vill hjälpa till med nästa avsnitt. Jag, Samson och Mattias “Bob” Sörbom ska återigen diskutera film. Denna gång ska vi fokusera på folket som får allt att falla på plats; regissören. Troligen det mest erkända yrket inom filmskapandet får stå i fokus denna gång och vi tre kommer alla lista våra tre personliga favoriter. Och som alltid: vi vill ju också veta vad ni har för favoriter!

Vem gör sig bäst i regissörs-stolen? Vem är överskattad? Vem förtjänar mer förtroende och vem är totalt förbisedd? Det finns många frågor, och vil vill ha svar på samtliga!

Även denna veckas avsnitt kommer bli försenat grundat i omständigheter förklarade här ovan, så ni har hela vägen till söndag kl. 13:00 på er att lämna er kommentar. Gör det. Nu.

“A man sooner or later discovers that he is the master-gardener of his soul, the director of his life” – James Allen
 

Comic Con Epidode IV: A Fans Hope

Något som står vansinnigt högt upp på min nördiga “Bucket-list” är att besöka Comic con. E3, Tokyo Game Show och alla övriga spemässor i all ära, men jag känner att jag nördat ner mig i betydligt mer än spel under mitt liv, inte minst under det senaste halvåret. Och där känns Comic Con som det perfekta resmålet, mitt Mecka.

Comic Con Epidode IV: A Fans Hope har nu några år på nacken, men håller sig enligt min ytterst semiprofessionella bedömning fortfarande aktuell och relevant. Man tar upp flera olika vinklar knutna till mässan, allt från de enormt dedikerade Cosplay:arna där ribban höjs för varje år, till hur konventet sakta men säkert förvandlats till ett spektakel där fler än “de riktigt dedikerade nördarna” trängs undan bland folkmassorna som vill se senaste Iron Man-trailern. Sedan Hollywood greppade ett punggrepp om superhjälte-franchisen har Comic con mer och mer blivit mer spektakel, och mindre konvent och långt ifrån alla är nöjda med den utvecklingen.

Bakom filmen står i huvudsak två namn; Jeremy Chilnick och Morgan “Super Size Me” Spurlock, men även större namn som Stan Lee och Josh Weadon nämns i förbifarten (och syns i filmen i sig). Precis som Morgans tidigare nämna film så är detta en underhållande dokumentär som inte gräver vidare djupt, men i utbyte underhåller tittaren med vad hen vill se och veta mer om.

Lyckligtvis handlar just denna film inte så mycket om Morgan själv, utan mer om flera väldigt olika individer, som besöker mässan av vitt skilda anledningar. Detta bjuder in till en bred och varierad dokumentär som genomgående känns strukturerad och med bra tempo. Tiden flyger förbi och när eftertexterna rullar är du lika nöjd som du är sugen på att börja spara till en resa till det stora landet i väst. Så var det i alla fall för mig.

Från mig blir detta en stark rekommendation. Den kommer inte ruska om din värld, men om du är som mig kommer du fascineras och längta efteråt. Och jag tror faktiskt det var hela poängen denna gång.

Nästa Xbox — enligt Tommy

XboxInfinitybleunt

Så här tror jag den nya konsolen kommer se ut, och vilka funktioner den kommer ha.

 

S02E13: Star Trek och Wintergatan

Filmsommaren är här på allvar. Star Trek: Into Darkness har funnits på vår radar en längre tid nu och i veckans avsnitt berättar vi vad vi tyckte om den. Vi är inte heller ensamma, då Svamprikets egna raketforskare Jacob Michelsen gästar programmet  Tillsammans diskuterar vi allt från Star Trek Vs. Star Wars, Wintergatan och till och med lite Eurovision-musik smyger in sig i avsnittet. Mycket nöje!

OBS! Spoilers för filmen Star Trek: Into Darkness förekommer ordentligt under segmentet då vi pratar om den. Om du inte sett filmen ännu ber vi dig undvika partiet 1:29:00 – 02:25:20.

Låtar utan anledning:

S02E13: Star Trek och Wintergatan